I förrgår berättade jag om henne som såg underbyggarna. Jag gjorde det kanske med ett lätt ironiskt leende tangentbord kanske.
Men igår kväll när jag vred mig grymt på min halm hörde jag en explosion.
En liten en. En mycket liten en, det var som när Lucille stryker eld på en svavelsticka i dimman på Quai d’Orsay en sen kväll i april. Men fullt hörbar.
Den kom från mitten av bokhyllan. Och jag såg, där såg jag en liten figur hoppa ner från en av böckerna. Den var inte hög – uppskattningsvis 10-12 cm. Och jag såg titeln på boken han kom från och på något sätt visste jag vem figuren var.
Det var en romanfigur, det var ingenjör Planertz.
En stund stog han stilla på golvet och betraktade de andra böckerna. Så hoppade han vigt som en ekorre och klättrade några rader uppåt. Han försvann in i liten teologisk bok med rödvitrutiga pärmar. Den har utkommit på en liten, fri luthersk församlings förlag.
Sedan somnade jag.
Denna morgon fick jag per e-post veta vad han ställt till med. Han har tillvunnit sig en ledande styrelseplats och han har haft många och storstilade planer som han med kraft och energi genomdrivit, dels mot äldre och erfarna styrelsemedlemmars vilja om ock inte formellt mot deras beslut.
Jag skickade ett telegram till henne som såg underbyggarna. Jag tror hon vet hur man fördriver dem.
Och det här berättar ni inte för någon! Jag vet vad de säger om det. Det kallas vidskepelse.