En kvinna – hon som hatar – hatade sin yngsta dotter.
Det var inte ett sådant hat som syns för världen, o nej: hennes hat var insvept i många masker och kappor. De hette Svek, Falskhet och Feghet, också många andra namn hade de.
Hon som hatar älskar speglar. Där ser hon sig som hon vill se, det är i omgivningens ögon hon speglar sig. Ty hon har inget eget jag. Det finns ingenting under kappan Hat.
I omgivningens stora spegelsal är hon ett Offer. Liten och ynklig har hon alltid varit men här ser hon medlidandet blänka på alla sidor.
– Se, säger hon som hatar, jag är ett Offer! Jag har blivit utsatt för någon som är rå, grym och hänsynslös. Och jag mediterar, och jag psykoanalyseras, och jag paddlar på havet, och jag vandrar i naturen, och jag fotograferar kor… men nej, han kommer åt mig överallt!
Så gråter hon. Så piper hon. Och den yngsta dottern, som hon fångat i sitt garn, håller med: Stackars mamma!
Yngsta dottern håller på att bryta samman nu. Så synd, säger hon som hatar till Omgivningen, och höjer åter kniven där hon står på sin vakt vid hatets blodiga slaktbänk.
– – –
Men en annan kvinna, en helt annan – de två känner inte varandra – hade en dröm.
Hon var på flykt i skogen. Sin ena sandal hade hon tappat och den andra kastade hon från sig i förtvivlan.
Det var en tung flykt. Det var djup sand och där var tungt att springa. Där fanns mycket folk, det satt många män på lastbilsflak, alla var de på väg åt samma håll. Många av dem var trevliga och log vänligt. De bjöd upp henne till dans men hon måste fly.
Vägen blev bara trängre och tyngre. Men till slut kom hon till sitt barndomshem. Hennes mor var där, länge sedan död. Modern berättade om det förunderliga som skett i granngården: där hade, helt oväntat, fötts ett barn. Ett nyfött barn fanns i granngården.
Modern, som var hon, ville först inte tro det men lät sig till slut övertygas.
Som väntat fick hon på flykt inte se barnet själv eller dess ansikte.
Men i den mörka skogen fann jag hennes sandaler.
De är här nu, hos mig.