Jag har dröjt och jag har väntat och jag har tagit all tänkbar hänsyn.
Detta inlägg publiceras långt senare än vad som är brukligt – långt in på förmiddagen. Men nu kunde jag inte vänta längre, för läsarnas behov går ändå först.
Det är Olga Ollonborre. Det är hennes violetta, blåröda hatt, som förorsakar dröjsmålet. Hon vill inte kännas vid den. Och ändå tar hon den inte av sig.
Hon försökte sig på en dikt, en vredgad dikt. Men ute var det klart väder och rätt varmt. Det blev ingen diatrib mot solskenet.
Gredelin, kunde någon också kalla hatten, eller lila. Men Olga vet att den är violett, violett som ett fjädermoln på en tavla av Turner. Det som fanns på klippet ur Hemmets Veckotidning i hennes flickrum en gång för det antal år jag inte får nämna sedan.
Det som irriterar henne allra mest, är att hon både trivs och borde trivas i hatten.
Jag har aldrig sett henne så trött – utsjasad – som där hon nu sitter i fåtöljen strax före stängningsdags hos Gertrud’s.
Hennes violetta hatt sitter på sned.