Karlavagnen är upp och ned, den har krockat med en Stor Björn och Laura ligger i diket.
– Skaklarna pekar i alla fall fortfarande på Polstjärnan, tänker hon och ruskar på huvudet. Det är klart och inte dimmigt.
När hon fick sin gula hatt, vart hon lätt förvirrad. Hon körde ut på landsvägen men blandade samman ratt, växelspak och alla reglage som en gammal Morris kan ha.
Vad hände? Vad var det egentligen som hände?
Det är svårt att få ett förnuftigt ord ur Laura just nu. Hon är omtumlad. Hon grubblar på sin gula hatt.
Hon vill så gärna se en särskild mening med färgvalet och det kanske inte finns någon alls, ingen så särskild i alla fall.
Men försök säga det till Laura!
Hon måste gå hem i alla fall, bilen kan hon inte dra upp själv. Leif kommer och hjälper till och jag sitter här och tecknar ned händelserna i ordningsföljd. I kväll skall jag fråga henne närmare när hon kommer till butiken.