– ”När man är liten, orkar man vara i farten hela dagen”, sade den lilla treåriga flickan barnsligt anspråkslöst till Gertrud och mig beträffande boken. ”Och tänk på kineserna! Vi får i alla fall vara tacksamma för att förhållandena där borta är bättre idag.”
Hon syftade på hur det var förr på den plats, inte långt från det ställe där [Miranda] mötte ekorren, där Gula floden får sin färg. Idag har man ett stort uppbåd av arbetsmaskiner och filtreringsverk där, men under kejsartiden då Gertruds farfars farfar, en ingift kines, hade ansvaret var det värre.
Gula flodens färg kommer sig av den s.k. lössjorden. Kejsaren krävde att dess nyans noga skulle överensstämma med kejsarinnans kröningsdräkt under den första och sista Pl’Ing-dynastin som varade mest hela tiden fram till revolutionen. Gertruds ff ff, en klen poet, städslade miljoner gulier (kulier på lokal dialekt. En mycket högljudd lettländare i Marco Polos följe åstadkom att man ännu idag här kan höra ett balticosineotibetanskt uttal, varvid det gutturala g-ljudet naturligtvis kan uppfattas som såväl ’k’ som ’g’ ->’gh*’) som fick frakta den behövliga mängden lössjord till floden. När nyansen blev för abrupt, måste man filtrera bort den. Detta skedde genom ett slags små spetsnäsdukar, som de likaledes flitiga kulinnorna broderat.
Ändlösa tåg av gulier med antingen jordkorgar eller spetsnäsdukar på huvudet sågs vandra genom Gula öknen också i brännande sol. Och om vi tänker på kulinnorna, känns det allt lika hopplöst beklämmande för de empatiska.
– ”Dem blev det inte mycket sömn för under den allra gulaste tiden!” sammanfattade Gertrud treåringens lärorika berättelse. ”Vad vi har det bra ändå.”