«

»

sep 10

Möten, virus och mänskor, del 1556

– Då behövs jag inte längre! säger [Miranda] och omfamnar hjärtligt Gertrud till avsked.
– Nej, nu är jag ju riktig! säger Gertrud glatt. Finns, och allt. Trevlig resa!

[Miranda] tar flyget hem. Det behöver hon ju egentligen inte göra, för fantasivarelser förflyttar sig hur de vill. Men [Miranda] tycker om att flyga. Klockan åtta på morgonen, kinesisk tid, har hon stämt möte med en ekorre just vid den plats där Gula floden blir gul. Vad det innebär i finländsk tid vet jag inte, för Kina har flera tidszoner. Om ekorren kan jag berätta att den är av den kinesiska sort som kan få nästan röd päls.

– Jag skall städa bloggen, lovar Gertrud [Miranda] till avsked.
– Jag använder väl aldrig fula ord? undrar jag för min del. Det medger hon.

Så långt om avskedet, rörande i sig, men det var butiken jag skulle orda om. Gertrud har i sitt lopptorg ett antal medhjälpare, som lockats dit av det allmänna. Butiken drivs inte i vinstintresse och de får behövlig praktik.

En av dem, Hampus Oljebäck, sorterar hattar. Han är en mycket ung man med mycket sociala åsikter och han är mycket fientlig till hattar av plast. Han vägrar mycket att sälja sådana.

Det får han (vägra, alltså) och plasthattarna är inte heller frekventa.

Jag håller med Hampus. Förbjud plasthattar, och jag är beredd att gå ännu längre: förbjud alla konstgjorda åsikter och alla både utvärtes och invärtes huvudprydnader med dem!