– Det är en officiell skylt, sade jag till [Miranda]. De ä bar å åk. Kör på!
Litet konstigt verkade det ju men [Miranda] trodde mig och svängde in på den lilla avtagsvägen. Det var en officiell skylt.
Det var [Miranda] som körde, för jag hade stukat foten på Wiola Väinämöinens pergamentrulle. Denna väg var inte mindre märklig. För det blev plötsligt kallt. Mitt i sommarkvällen var vägen täckt med frost och snabbt, mycket snabbt, tornade höga drivor upp sig på bägge sidor.
Snart var vägen igensnöad, bilen fastnade. Men en ren med klingande bjällror råkade komma förbi, vi fångade in den med en lasso jag råkade ha i handskfacket. Den drog oss loss och vi kunde fortsätta.
Det var en återvändsväg. Där den slutade stod ett litet hus och små varelser med röda luvor pilade omkring. En skrockande gammal farbror med vitt helskägg undrade mysande vad vi hade där att göra, vid denna tid på året?
– Det var en officiell skylt, sade jag. Han var inte arg eller påstridig på något sätt men det kändes som om vi hamnat fel, som om vi var på alldeles fel plats, vid fel tidpunkt.
– Håhåhåhhåhåhåå, skrockade den gamle som tycktes finna det hela humoristiskt, vad stod det på den då?
– ”Körning till tomten tillåten”, sade [Miranda].