Bockgrottan är vattenfylld och övergiven nu, men vad gör väl det?
En fisk inser ju att i denna suggestiva trakt måste ligga en skatt begraven. Det behövs inga sagor för det.
Som jag strosade kring där med [Miranda] grubblade vi på var den kunde finnas. Visst kan man tänka också utanför Box, säger ett åldrigt lokalstäv. Schaktningsfolket hade gett sig av med tomma händer (påstår de). Under livligt meningsutbyte vandrade vi runt när min fot stötte på något i lingonriset… det visade sig vara en gammal pergamentrulle.
Och det visade sig vara Väinämöinens mammas dagbok.
[Miranda] menade att vi gott kunde läsa den, såhär långt efteråt. Tusen år eller mera heter preskriptionstiden för alla mänskohjärtats hemligheter. Och jag rullade upp den.
Förväntansfulla öppnade vi den och läste.
Detta var skatten! Av en slump… den var skriven på svenska, naturligtvis, vi var ju först. Vissa gamla dialektala uttryck från Gumbo med förorter… annars normal prosa.
Men aldrig skall jag glömma hennes inströdda, insiktsfulla dikter!
Klippmålningarna vi också fann var däremot en besvikelse. Några valhänt inhuggna jaktscener, ett antal mänskofigurer, två mumintroll och sedan älgar eller kanske renar med spretiga horn.