Och när så Malin Mandelmassas svåger äntligen hängde sig, gick det till på följande vis:
Thure hade en tid varit och blivit allt mera övertygad om omvärldens illvilja. Det borde vi ju alla vara, men Thure drabbade insikten särskilt hårt. Ty Thure var en känslig mänska.
Thure fann föga förståelse hos sina nära. ”Du inbillar dig!”, sade de råaste. ”Det känns bara så just nu”, sade de tillvända.
Thure fann ett rep men ännu drog han ut på det oundvikliga. Han gav vinkar, tydliga vinkar, om vad som skulle ske. Men han vinkade så svagt och så sakta och försynt, att inte heller detta troddes eller togs på allvar.
För varför skulle Thure hänga sig?
En dag gick han ut i skogen. Inte så långt och det var strax före mänskor väntades hem. De skulle därför kanske finna honom, skära ner honom, rädda honom till livet.
Men de kom inte och de gjorde det inte. Malin sörjer honom nu och det gör också jag, om också mera avlägset.
Thure dog.
Och medan han dog sutto alla trädens fåglar tysta denna sensommardag.