«

»

aug 27

Möten, virus och mänskor, del 1542

På sistone har det allt oftare hänt att jag gripits av en lätt svindel då jag blickat ner i de avgrunder av fantasilöshet som särskilt äldre mänskor exponerar för min fascinerade blick.

Det dråsar in högar med bön om hjälp med olika hälsoproblem till denna blogg. Här har vi nu en gamling som fått sin läkares bestämda råd att minska på sin kaffekonsumtion. Men det förmår han bara inte, säger det olyckliga offret, han behöver sitt kaffe!

Låt oss nu skärskåda problemet grundligt men ur en ny vinkel.

Fingal (ett fingerat namn) får njuta av en kopp kaffe morgon, middag och kväll, högst 3 ggr/dag. Själv ville han göra det betydligt flera gånger.

Fingal, ingenting hindrar dig att göra det och samtidigt även samvetsgrant följa läkarens råd! Du är pensionär och har inget annat program, inga bestämda tider att följa. Stirra dig inte blind på tidsmåttet ’d’ i 3 ggr/d! Ingalunda är du som fri herre över din tid och tillvaro bunden till tjugofyra timmar!

Vilka dagar förefaller dig onödiga, överflödiga? Vilka dagar gillar du bäst? Vill du öka eller minska konsumtionen? Det är uppenbart att du för att kunna dricka ditt kaffe exempelvis 6 ggr/dag (”läkardygn”) själv behöver betydligt kortare dygn.

En vecka har vanligen 7 x 24 = 168 timmar. Du behöver inte sju, utan fjorton dagar under denna tidrymd. Du behöver fjortondagarsveckor.

Är måndagarna besvärliga? Då kan du ta flera tisdagar i stället. Kanske många söndagar? Det står dig fritt att välja, bara det sammanlagt blir fjorton dagar. Nu kan du dricka precis den mängd kaffe du från början ville och ändå följer du läkarens råd. Varje dygn har ju för dig bara 12 timmar och du kan ta dig din kopp i önskad takt, i medeltal var fjärde timme.

Råddigt? Nej, jag skickar dig personligen en enkel tabell att sätta upp bredvid kaffebryggaren. Den nya tideräkningen gäller ju, i ditt fall, bara kaffedrickandet. I övriga bestyr kan du följa den tideräkning de andra, fantasilösa, följer.

För vi måste också ta hänsyn till de svaga och obegåvade, inte sant, Fingal?