Det var en varm natt och jag kunde inte sova, jag gick på en liten promenad. Jag såg att en oljelampa flämtade längst inne i Gertrud’s Clothing&Småting. Hon har synnerligen oregelbundna öppethållningstider men nu stod dörren på glänt.
Där finns mycket att titta på i den butiken. Det mesta är blandat om vartannat, hon försöker i alla fall hålla Abstraktioner och Konkretioner åtskilda. Som en parentes kan jag nämna att jag fortfarande är osäker på huruvida Gertrud själv existerar eller inte. Jag har ett foto där hon sitter med halvlångt, ljust hår och ett blått hårband – men ett enda fotografi bevisar ingenting. Viktigare med tanke på bevisningen i målet är att hennes skugga syns.
Det må vara som det vill med den saken – och vem av oss kan med bestämdhet påstå, att han eller hon verkligen finns till, existerar i ordets bestämda och oemotsägliga mening?
Gertrud hade just fått in en knippa förmildrande omständigheter och jag köpte allihop. De var inte dyra men för mig var det dock en ansenlig summa. Därför ville jag använda dem förnuftigt. Gertrud själv har naturligtvis, i sin egenskap av halvt fiktiv varelse, inget som helst behov av dem. Jag kunde ha prutat.
Det var natt och gator och vägar låg tomma. Jag erbjöd en rönn mina förmildrande omständigheter. Den riste avvärjande bladen och jag förstod det jag redan anat, att naturobjekt inte heller har behov av sådana. Det är vi mänskor som behöver dem.
En av mina favorithustrur, fru Adamson, kom mot mig åkande rollator. Hon är gammal och lider av sömnlöshet, därav denna sena timme. Jag erbjöd henne några förmildrande omständigheter att ta med hem till dottern.
Märkligt nog såg det ut som om hon nästan blev sårad. ”Hon behöver inga sådana”, sade fru Adamson kort. Vi gick vidare åt skilda håll.
Ute i skogen ligger ett jättelikt tingshus som sträcker sig över två kvarter. Här, om någonstans, skulle väl mina varor ha åtgång? Men när jag sneddade över den tomma asfaltplanen, kom där en vakt med en stark ficklampa. Jag hann inte komma fram med mitt erbjudande förrän han bryskt avbröt mig med ett: MITÄH??? POIS, POIS!!!
Allt började te sig hopplöst. De förmildrande omständigheterna tyngde i fickan. Jag hade ännu flera kvar. Jag lade en i Gustafssons postlåda, som stod med luckan halvöppen. Litet längre fram bodde det ogifta paret HAAPALA / Ei mainoksia; de fick också en i sin röda låda.
Då hörde jag en späd barnaröst i ett fönster, en liten pojke som frankt förklarade: ”Det finns ju inga troll!”
Det var hans far som berättat en godnattsaga för honom. Jag knackade sakta på fönstret och pojken öppnade förvånat.
– Nej, det finns inga troll, sade jag. Men det finns förmildrande omständigheter! Vill du ha några?
Jag gav honom de fyra sista. Jag hörde att han ville visa dem för sin far – fadern är mycket moralisk och tror inte på sådana.
När jag passerade Gertrud’s igen, var där mörkt i alla fönster. Kommer jag att klara avbetalningarna? Nu hade jag ju gjort av med hela knippan och mina sista slantar med, men hon brukar visa förståelse för sådant.