– Nu, sade Humbert, har jag äntligen förstått det!
Humbert har examen i matematik och fysik och han kan förklara det mesta en lekman har användning för när det gäller dessa vetenskaper. Nu hade han tydligen för sig själv löst något problem i den högre skolan. Vad?
– Jag begriper att två gånger två är fyra, sade han.
Humbert är matematiker och skämtar sällan. Vad menade han?
– Jag menar, sade han, att jag egentligen alltid bara upprepat vad andra berättat för mig. Redan i småskolan, ja, tidigare än så. Föräldrar, syskon, kamrater, lärare, alla berättade de för mig att två gånger två är fyra. Det var något självklart, en given sak, som inte behövde förklaras närmare.
– Så läste jag Wittgenstein en dag, sade Humbert, som skrev: ”Jag skulle kunna föreställa mig en logiker som berättar att han nu nått därhän att han verkligen kan tänka 2 x 2 = 4.” (Anmärkningar om färger, 109.) Jag började verkligen tänka på denna sak – och några dagar senare, just när jag höll på att somna, lyckades också jag tänka denna sats. Två gånger två är inte bara fyra, det måste ju vara fyra!
– Jonej, sade jag, det är säkert så som du säger. Är det också reversibelt? Kan satsen negeras?
– Det har jag inte tänkt på, sade Humbert, men jag antar att det är så.
– Kan du verkligen tänka att två gånger två INTE är fyra?
– Nej… sade Humbert. Nej, det kan jag faktiskt inte.
– Men jag, sade jag, känner en kvinna som är ett matematiskt geni. Hon gav en gång sin man ett löfte, en helig ed, att aldrig lämna eller överge honom. Hon upprepade detta gång på gång ännu några dagar innan – hon sökte skilsmässa! Och vad mera är: hon menar sig ha handlat rätt och riktigt och hon tror att hon inte begått ett avskyvärt brott! Hon tror att hon skall komma undan alla efterräkningar, både i denna värld och i den tillkommande.
Humbert satt tyst en stund. Så sade han:
– Något sådant kan jag verkligen inte tänka mig…