Olga har färgat håret ljust.
Jag följde ändå med då hon bad mig förevisa stadens sevärdheter. Vi gick naturstigen. Vi betraktade vattnet. Där är det! Vi objektiverade begreppet ’strand’ tills det var utplånat, ty där vattnet möter torr mark finns ingenting, ingenting att haka upp begreppet ’strand’ på. Släpp en gränslöst liten sten vid randen – föll den i vattnet, föll den på marken? Någondera men inte båda.
Det finns en kvinnlig diktargrupp på nätet, ja, inte vet jag om män är uteslutna, men där fanns kvinns bara. Så hon tog självbilder med sin mobila fon och publicerade dem genast. Olga vid [stranden], Olga på en klippknall, Olga på bänk, trött av vandringen.
Ty lyriker äro enormt subjektiva under sina kreativa perioder. Men det är en objektiv subjektivitet som innesluter allt, eftersom deras jag är allt. Följaktligen är Olga generös, också i den nya hårfärgen.
Olga lider av ett hoppande intellekt, mellan måsar och döda träd, från smutsförorening till arkitektur.
Vem hinner med? Jag köpte en ryggsäck men hon rivstartade alldeles som förra gången.