Dagen var het och när jag nådde caféets rand, lade jag min hatt, min kont och min vandringsstav på ett utebord.
Sedan gick jag in för att hämta ett glas vatten. När jag kom ut igen, satt där en gammal man på min plats.
– Se! sade han. Jag har hittat en hatt, en kont och en vandringsstav. Idag är det bestämt min lyckodag!
Jag hade inte hjärta att upplysa den mycket gamle om det rätta ägoförhållandet. Hatten hade han redan satt på huvudet och med staven i handen öppnade han förväntansfullt min kont.
Den var nästan tom. Där fanns bara ett rimlexikon och Olga Ollonborres nya diktsamling, ”Sorgesång för svarta svanar” (Eget förlag 2024). Han öppnade den på s. 37.
– Läs den! uppmanade jag. (För det lovade jag er tidigare.)
Han öppnade därför boken och med svag och darrande gammelmansröst men med tydlig diktion läste han högt:
Min sorg är en kont med hål i,
otymplig och rysligt tung.
Där finns järnskrot och härdat stål i
den konten alltsen jag var ung.
Men hur jag vankar i världen
jag tappar en del ibland
och lämnar bakom mig på färden
allt mera skrot efterhand.
Jag känner hur konten lättar
och bördan blir mindre tung.
Nu äter jag nöjd mina plättar
med hallonsylt. Fröjdas, sjung!
– Det vardagliga mitt i den stora bedrövelsen har alltid varit Olgas styrka, sade jag.
– Det låter som en dålig översättning, sade den gamle. Originalet är finskt och finns i sockenbiblioteket i Padasjoki. Men nu kan jag inte minnas vem som är den rätte upphovsmannen, tillade han, drog hatten djupare ned, tog konten på ryggen och gick med min stav i handen.
Jag ropade efter honom: ”Det är det nog inte heller någon annan som minns!”
Han hörde mig inte. Fast han hade utstående öron hade hatten glidit ner över dem.