Min imaginära sångmö [Miranda] har en livslevande syster, Amanda.
Systern tänker gifta sig. Hon har bestämt datum för vigseln i november och bokat vigselförrättare, både kyrklig och civil. Det kan ju hända att hennes val faller på någon kandidat som inte är mantalsskriven i Finland och det är därför bäst att vara beredd.
Amanda ämnar förälska sig först. Poesin är henne viktig och först av allt ämnar hon be presumtiva äkta makar recitera en dikt av Stagnelius, med känsla och gärna ur minnet:
I blomman, i Solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
Hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
I vårvindens pust,
I druvornas must
Jag känner Amanda.
När gullharpan klingar,
När Västan sig rör
Med susande vingar,
Amanda jag hör.
Allt, Ängel, bestrålar
Din himlagestalt,
Lik Skaparns i allt
Din gudom sig målar.
Se! själarne ila,
Vid dödängelns bud,
Till gyllene vila
I famnen av Gud.
Se! floderna hasta
Med skummande fart.
I havet de snart
Sig dånande kasta.
Men aldrig min trånad
Till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad,
Jag enslig skall gå,
Skall evigt, Gudinna!
Lik stjärnan dig se
Högt över mig le
Och aldrig dig hinna.
– Den är kanske litet överdriven, säger Amanda, men det är ju ändå bara poesi.
Hon har inrättat sitt högkvarter på cafét där jag bor och under veckoslutet ger hon sig ut på den turné som kommer att avslutas med att hon tillkännager sitt val på måndagen. Hon hinner med 4-5 byar om dagen, så det blir kanske ett dussin ställen där hon kommer att sammanträffa med hugade friare och samtala med dem. Hon har några medhjälpare, som samlar fakta om deras bakgrund.
– Det betyder inte att någon är utesluten på förhand, säger Amanda. Man kan sona sina brott. Men jag tänker inte gifta mig med någon som gjort sig skyldig till sådant som… ja, nu tänker jag faktiskt på C—–a, du får ursäkta…
– Det gör du rätt i, sade jag. Det är inte trevligt när sådant framkommer först i ett sent skede. Och jag hoppas bara att inte också du råkar ut för ett svin, ett obotfärdigt sådant.
Jag följde med mannen med hunden och stödbostäderna (se i förrgår) en bit på vägen och då såg jag de första affischerna som meddelade var Amanda kommer att ta emot aspiranterna. Naturligtvis gör hon också ett litet självständigt framträdande med en presentation av sig själv, iförd en dräkt från Gertrud’s Clothing&Småting.
Jag önskade så Amanda lycka till men avböjde inbjudan till bröllopet. Det är svårt att vara glad nuförtiden, sade jag, och det förstod hon så väl. Men jag rekommenderade en kandidat för henne, en som inte nämnts i förhandsspekulationerna i ortspressen. Då jag vill förbli obunden avslöjar jag inte namnet.