Med olyckan gick det till så: herr Mandelmassa tjänstgjorde på den stora gården. Han var bara fyra år när han en tidig morgon i oktober-november befann sig i sin vanliga drängtjänst högt uppe på höskullen. Där var lågt i tak och inga vuxna kunde arbeta där. Skrämd av en katt (den hette Ville) drattade han ner från taket och det bar sig inte bättre än att han föll i gödselstacken, hans lillasyster hade just rengjort båsen och skovlat ut färsk dynga. Herr Mandelmassa sjönk ner till knät och kunde inte komma loss.
Det var en kall morgon, det ångade från stacken, men snart nog kallnade den och han frös fast. Hans lillasyster hade redan skyndat vidare till snöskottningen – ett häftigt snöfall hade just inträtt – och ingen hörde herr Mandelmassas pip på hjälp. Och även om dessa uppfattats uppe på gården, hade det föga båtat. Greven, grevinnan och de små grevlingarna befann sig nämligen på släktvisit, köksan hade därför sin lediga dag och den gamla husan Olga (inte att förväxla med frk. Ollonborre) var döv. Dessutom var det Mårtensmäss, den tid på året då tjänstefolket kan byta arbetsplats, och hon var upptagen med att förpläga nya aspiranter på tjänst i det välsedda grevliga hushållet.
Först när drängen Stor-Klas av misstag begav sig till den stora ladugården, upptäckte han herr Mandelmassas prekära belägenhet. Han tog herr Mandelmassa under armarna och drog men därvid lossnade tyvärr herr Mandelmassas ben. Det gick av vid knät.
Fattiga som de var, hade familjen Mandelmassa inga möjligheter att uppsöka och få hjälp på Mehiläinens privatmottagning i sockencentrum. Den kommunala hälsovården kunde ta emot först tre veckor senare. Man vände sig därför till den kloka gumman Olga (inte att förväxla med husan eller frk Ollonborre) som visste på råd. Lille herr Mandelmassa fick lägga sig framstupa i halmen, benet anbringades med ett plåster av spindelväv och en dekokt av råttblod och havregrynsgröt ströks på benändarna varefter Stor-Klas höll dessa pressade mot varandra i en kvart timme.
Tyvärr hade Olga i ladugårdens halvmörker glömt bort att lille herr Mandelmassa låg på mage och inte på rygg, och benet kom därför att växa fast så, att fotbladet pekade bakåt i stället för framåt.
Där vi nu satt på cafét där jag bor, förmådde jag inte understundom underlåta att kasta en blick på herr Mandelmassa där han satt och ibland förstrött sparkade sig själv i ändan – eller hade gjort det, om inte stolsitsen varit i vägen. Det skedde inte medvetet – herr Mandelmassa är en allvarlig man och föga begiven på dylika, publikfriande upptåg.
Jag försökte betrakta hans förehavanden på ett förstulet vis men jag såg att en utsocknes kund närmast stirrade på herr Mandelmassa. Malin nästan rynkade ögonbrynen därvid.
Så får man inte göra. Stirra, alltså. Ögonbrynen kan man nog rynka, om skäl finns, brukar Olga (husan) säga, som har ett fint sätt och vet hur man skall föra sig.