Hur det var, råkade jag sedan ändå avlyssna en kollokvial dialog mellan Gertrud och gubben Hedenswärd. De kom ju överens i Padasjoki om fortsatta samtal. Det var inte att tjuvlyssna, de bara glömde bort mig på cafét där jag bor.
– Hör, sade Gertrud, det åskar!
– Att fiska i Vesijärvi, sade Hedenswärd, är en existentiell upplevelse. Mest får man mört och abborre men ibland också en gädda, en tanke eller en gös. Sik förekommer också. Gamla skor mera sällan.
– Det blir nog regn, menade Gertrud. Det händer i ett valfritt lopptorg att nya dimensioner i dikten framkommer i metapoetiska metaforer. Ta t.ex. denna blå kjol – Nitram skrev ju om det blå häromdagen! En blå kjol vid stängningsdags, alldeles före kl. 19, det är ändå något helt annat än en djupfryst gädda i S-market.
– Ja, kvällen är den bästa tiden. Då söker sig de stora fiskarna mot stranden i Tyhjälänlahti och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då. Men jag minns särskilt i tiden det ögonblick då ”der goldene Mittag, den Quell besuchend, herunterkam”. Några ord jag då yttrade till Olga Ollonborre gav henne inspiration bl.a. till ”Hallonträdets klagan” och många flera, de flesta ännu bara fragment.
– Olgas hallonträdskväden är de bästa i hennes produktion. Var annars finner man lyrik som på samma sätt sublimerar sin egen konceptionsprocess? Den ger sig oförskräckt i nyskapande dialog med bärets essens, själva bärheten.
– Vattnet och bäret har mycket gemensamt. Också ett gammalt bär, ruttet om man så vill, är ett vått ting. Vätan tillhör dess tingslighet och uppenbarar så dess väsen för en eftertänksam fiskare. Metdonets varumärke (en käpp duger) är oväsentligt i ett sammanhang då man vill få varat på kroken men tidsligheten i sig är omistlig. Bakom flötet är vi alla men vissa mera och kanske även en längre tid än andra. De gamla grekerna… jag minns en stund i båten med Anaximander…
– Jag tycker ibland att Olga måste ha fått uppslag av de försokratiska grekerna. Men hon menar att hon tyckte att Thales var tråkig – för prekapitalistisk, så att säga. Då har hon mera förståelse för postsokratikerna men hon har avsiktligt avstått från att explicera den grekiska mytologin i sin lyriska diktion.
– Det gör hon rätt i! Tiden är inte mogen för att se varat i vitögat. Jag tror att en diktning som fru – fröken? – Ollonborres uppenbarar sin egentliga betydelse först när vi kommit till rätta med de ontologiska missgreppen hos Descartes och hans epigoner – med Hegel, Wittgenstein och Žižek i främsta rummet. Är påtåren gratis här?
– Det vet jag inte, sade Gertrud.
– Jo, sade jag, det är den.