Ja, almanackan är sista juli nu.
Mc och Lindström avstod från inlägg. Lindströms målande hade förändrats och förbättrats i Wakefield. Han hade gjort skisser i Sjödistriktet och hans tolkning av hallonträdet var koloristiskt utsökt. De blåvitrandiga bären är inte lätta att återge men här fanns harmoni och balans mellan de klara färgerna.
Umz och de sju syskonen fanns överallt och ingenstans. Den yngsta, lilla Iop, är född i december och kortast till växten. Medelålders kallas hon ännu lilla Iop. Hon och Laura fann varandra. På hallonträdets lägsta gren, där lilla Iop en gång hängde på tork, riggade de upp gungor. De sjöng om en sommardag i Kangasala och gjorde nya ord. De gick också en gång ner till stranden, där Laura till sin häpnad märkte att hon inte längre kände minsta lust att dränka sig – eller, rättare sagt, att låtsas vilja göra det.
Den enda ortsbon vi umgicks med var gamle Hedenswärd, som fiskade vid stranden. Bland de fiskar han drog upp fick han ibland också gamla, förborgade ting på kroken som på detta sätt kom åter i dagsljuset.
Gertrud diskuterade filosofi med honom. Jag skall göra det när och om jag någonsin kommer hem igen.
Den sista dagens kväll kom en gul paketbil med lampor på taket sakta körande längs den lilla och slingrande vägen. Det var dendrologerna. De var fruktade men väntade – här i världen finns ingen, ingen varaktighet.
Och kanske växer det upp nya hallonträd. I Padasjoki eller någon annanstans.