– Jag förstår din oro, sade Fro.
Han är haronom, som nämnts, och i början av studierna ingick både freudiansk och lacansk psykoanalys med särskild inriktning på harar. Inte explicit påskharar men dessa ingick naturligtvis som en underavdelning när det gällde att utforska harens själsliv.
Det var innan han insåg att psykoanalys i ovannämnda tappningar mest är nonsens – det tog honom nästan hela det första året. Jag hade grubblat över detta med blått och gult. Inte var det Ukraina, det visste jag. Och inte Sverige. Men däremot kanske hemmalagets färger i Närpes…?
Nu sade Fro:
– Det är två saker som oroar dig. Dels är du rädd för att inte bli trodd, dels är du besviken för att du tror att det är något väsentligt du har att säga men det blir nonchalerat.
– Nå, just det! utropade Gertrud men satte genast ett finger för munnen. ”Jag skall vara tyst och inte avbryta”, lovade hon.
– Haren hånar dig med Marco Polos namn. Inte heller hans berättelser blev trodda när han återvände från sina resor i fjärran land. I skönlitteraturen har exempelvis Harriet Löwenhjelm och Harry Martinson skildrat liknande erfarenheter:
Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.
Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mine bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån’t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.
Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha’n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
(Löwenhjelm: Jakt på fågel)
Många som varit på bio tala
som om de varit i Guatemala.
Pojken som verkligen varit därborta
kommer bland alla därhemma till korta.
När han berättar om livet därute
sucka de: ”Ack om på bio vi sute.”
(Harry Martinson i Resans slut)
– Det är säkert en riktig analys av skribentens predikament, sade jag till Fro. Man blir inte trodd av vanligt folk. De skakar på huvudet och säger: nonsens. Men… vad kan man göra?
Då yttrade sig Laura oväntat, den första och enda gången under de allmänna diskussionerna:
– Strunta i dem! utbrast hon. Strunta i dem! Vi vet ju själva vad som är sant och vad som inte är det!
Sedan tittade hon sig litet ängsligt omkring.