– Är det en spegel du har där? undrade Mc.
– Ja, sade Gertrud vänligt. Hon hade ställt upp spegeln mot ett träd och hon bytte dräkt för varje samling under de dagar symposiet varade, dessutom till morgon, kväll och kaffet.
– Du kanske speglar dig i den? undrade Mc.
– Ja, sade Gertrud oföränderligt vänligt, jag speglar mig i den.
Mc betänkte svaret. Han fortsatte:
– Då är det dig själv du ser i spegeln?
– Ja.
– Ursäkta om jag är nyfiken, men hur vet du att det är du?
– Om jag rör den ena armen, rör sig hon i spegeln på samma sätt.
– Det här är kanske dumt, förlåt att jag frågar, men vad skulle du göra om hon rörde på den andra armen i stället?
Gertrud tänkte.
– Jag skulle bli rädd, sade hon. Och skrika!
– Men du är inte rädd för din egen spegelbild när den rör sig som du?
– Nej…
– Så du är inte rädd för dig själv?
– Nej, naturligtvis inte.
– Varför är du inte rädd för dig själv?
Gertrud vakade. Hon hade ätit många hallon och sovit dåligt och Mcs fråga ansatte henne. Hon hade haft en mardröm där alla mänskor gick klädda i splitternya dräkter och ständigt köpte nya plagg i dyra butiker.
Hon tänkte över drömmen. Sedan sade hon till Mc: Jo, jag är rädd! Egentligen!
Mc förstod inte vad hon menade. Men underligt nog kom ämnet på tal igen när haronomen Fro höll sitt fascinerande, improviserade föredrag efter att jag frågat honom om påskharen.