Beata ansåg sig självskriven som ordförande.
– När man skriver något, inledde hon vårt första kollokvium under det underbara hallonträdet, är det alltid om något man själv upplevt. Även om man fantiserar, kan man bara fantisera utgående från egna minnen och upplevelser, inte andras.
– Varför inte andras? inföll Gertrud. Jag tror att på natten… då man drömmer… har man kontakt med det kollektiva undermedvetna. Då…
De andra tog ingen notis om henne.
Olga Ollonborre var den första kvällens överraskningsgäst, de andra visste inte att jag bjudit in henne. Hon framförde några nyskrivna poem, av vilka jag genast förvärvade mig citaträtten till det första, den heter Mitt hallonträd, och hon berättade med kännspak blygsam anspråkslöshet att hon blivit inspirerad av Edith Södergran:
Min barndoms hallonträd står högt i Padasjoki
och skakar sina grenar: vad har det blivit av dig?
Hallon hänger som förebråelser: ovärdig står du under oss!
Du är poet och bör kunna allt,
varföre skrev du så litet om hallon?
Du är bliven som andra människor, främmande förhatlig!
Då du var barn åt du hallon i mängder,
din mage blev full.
Nu ville vi säga dig konstens hemlighet:
nyckeln till alla hemligheter ligger i sagan om hallonträdet.
Vi ville stöta dig för pannan, du Ollonborre,
vi ville väcka dig, Olga, ur din sömn.
Alla applåderade, Cecilia längst och ivrigast. Under den estetiska diskussion som följde ville hon särskilt föra fram besjälningen av hallonträdet och denna föreställnings anslutning till admonitjonismen: ”Vi ville stöta dig för pannan, du Ollonborre, / vi ville väcka dig, Olga, ur din sömn.”
– Är inte detta, undrade Cecilia Silfvernoos retoriskt, själva kvintessensen i admonitjonismens litterärt-samhälleliga program?
Och till detta fanns inte mycket att tillägga. Olga reste hem redan samma kväll, hon drabbades av ett kraftigt anfall av inspiration och då tål hon inget sällskap på fyra-fem dagar. Umz körde henne ända till Lahtis och tåget. Olga går svartklädd liksom Laura men Laura är mera mörksvart, hos Olga noterar man inte färgen eller brist på sådan. Hennes kjolar fladdrade där hon satt bakom Umz på motorcykeln. Med den ena handen höll hon sig fast, med den andra höll hon i hatten och en diktbok med ljusblå pärmar som hon hade inkilad under armen.
Ett litet moln av avgas hängde kvar i den tysta sommarkvällen sedan de åkt.