Följande dag gick jag rakt genom Lahtis och tittade på hoppare i plastbacken. Ingen vågade sig ut på flykt från den högsta.
Jag följde sedan Jalkarannantie längs Vesijärvis södra strand. Till kvällen blåste där upp en styv kuling från sjön. Så tog jag en väg till Padasjoki som jag av förekommande orsak inte vill avslöja. Dels pga. det pågående symposiet, dels pga. att jag inte vill ge ledtrådar om hallonträdets exakta läge förrän Umz och syskonen bestämt sig för vilka dendrologer de vill anlita när saken offentliggörs. Det kommer ju att vålla internationell uppmärksamhet, för sådana träd kan egentligen inte finnas, det betonade Pex och Ugh för mig.
En märklig upplevelse på vägen var något som var som ett slags hallucination och ändå inte var det, bara en envis tanke som inte försvann eller lät sig utplånas, utan ständigt gäckande återkom. Den tog gestalt av en påskhare, en irriterande liten hare med prydlig blå kostym och en gul pappershatt. Den stod invid vägen och sade: ”Du ljuger, Marco Polo!”
Den fanns bara plötsligt där och sedan dök den hela tiden upp på nytt vid vägkanten ungefär på sträckan mellan Savio och Mäntsälä. Därefter kom den inte längre tillbaka och jag har inte sett den igen.
Måste fråga Fro, han är haronom.