På morgonen kom ett lätt regn som gjorde det lättare att vandra. Cecilia Silfvernoos’ kusin (hon heter Hopia i efternamn) bor i Mäntsälä, nära den stora kyrkan man tycktes dyka in i med bilen när man anlände söderifrån förr i världen. Nu finns där en ringväg. Kusinen är pensionerad journalist, mest har hon skrivit om idrott i branschtidningar och i olika dagstidningar.
Vi hade gemensamma bekanta från världsmästerskapen i friidrott i Helsingfors 1983. Hon hade intervjuat några av världsstjärnorna; jag hade bott i en studiebostad nära deras förläggning i Otnäs och bara glott på desamma bakom det galler som skilde deras inkvartering från vanliga mänskor. Journalisten heter Leena men det är inte hennes fel, för det var hennes föräldrar som valde namnet.
Leena bjöd också mjölk till kaffet.
Sedan vandrade jag vidare mot Lahtis och sov igen på en bänk. Det var egentligen ett gammalt baksäte från en bil och det stod utanför en liten firma driven av estniska män för begagnade bilar. Där luktade olja av sovsoffan och som filt fick jag ett plaststycke eller tunn presenning, sliten och trivsam.
Det var här jag anade haren första gången. Det var här.