Två grannar jag har i min boning
med tobak och med parfym.
Från luktvattnet ges ej förskoning
och röken, den står som en plym.
Den stinkande tanten är vänlig
och mannen med pipan också.
Den olägenhet som de vållar
– den kan de ej förstå.
Jag kväljs av de bloss som han tar sig
och luktvattnet hennes var gång
de röker och stinker och har sig
tätt intill min balkong.
Svårt är det att uthärda sådant
– och dock har jag vant mig därvid;
den ena hon liknar min hustru,
den andre min gångna tid.
(Fritt efter Fröding)