Klart vitt ljus lyser i sockertoppens stora fönster på taket. Det är en tillbyggnad där målaren försöker tvinga det röda att te sig så rött det någonsin förmår i elektriskt dagsljus.
Under golvet bygger en annan man fioler. Men här händer också annat. Ett misslyckat konstverk står ett stycke längre bort – det är ett beställningsverk av en utländsk konstnär, som bara kopierade ett tidigare verk ur en annan miljö och placerade det här. Det passar inte alls men han fick betalt av staden och estetiska domar är inte juridiskt hållbara.
Det är konstnärligt så att man mår illa, överallt. Jag möter en man som inte vet var han är. Det beror på att han befinner sig omkring sextio kilometer hemifrån och han kom hit med tåg i ett enda ärende – sedan åker han tillbaka: han har ett paket med tennisbollar under armen.
Varför?
Han får inte den rätta känslan i en forehand om bollarna inte är dekorerade på ett visst sätt. Och här finns en firma för sådana bollar.
I Närpes låg tennisplanen nära Ån. Det hände väl att bollar flöt bort men när grannpojken och jag sökte genom gräset utanför för att själva kunna spela, inte stötte jag då någonsin – detta var för så länge sedan att bollarna var vita – på någon med inskriften ”Ät mera tomater!” eller ett sirligt ”M.B.” för Min Boll.
Gräset kring planen var högt och oklippt, där vimlade av mygg men i gengäld var det fritt från estetik och andra giftiga bekämpningsmedel.