Som ung redaktör fick jag en gång göra en intervju med en person som var över sjuttio år äldre än jag själv. Det gav sällsamma perspektiv.
Pär och Pål som jag berättade om tidigare är 170 år, men det är deras sammanlagda ålder. De är vardera bara 85. Däremot är bensinstationsföreståndaren Bruno Fjalar Baas, som jag nämnde den 20 juni (1473 G), 240 år.
Han heter inte Fjalar, det mellannamnet är fingerat eftersom jag fann ut att det finns andra personer B. B. med samma namn någonstans i världen. Om någon dessutom råkar vara lika gammal, finns det risk för förväxling och jag ser ogärna att jag är upphovet till sådana kontaminasammanblandningnationarer.
Bruno är alltså född 1784 (eventuellt 1783, jag frågade inte om han är född i början av året). Under hans barndom och ungdom sålde man ingen bensin i Skavaböle men det är som om han ofta hade denna vätska i tankarna på ett märkligt, föregripande sätt. Sin talang för försäljning av bensin kunde han dock inte utveckla på ett fullödigt sätt förrän bilismen blivit allmän.
Någon gång kring 1920 – Bruno har ett utmärkt minne men denna detalj var han osäker på, eftersom han vid denna tid för sin yngsta morbrors födelse jagade isbjörnar i Paipis och kommunikationerna var usla – kom de första tillsatserna mot kompressionständning. Det medförde att motorernas knackning minskade. Jakten var också framgångsrik och idag förekommer isbjörn inte i Paipis.
Nuförtiden är knackningen sgs. helt eliminerad men knackkorv saluförs sedan gammalt på vissa stationer för kunder som oljudet gjort hungriga. (Senapen är gratis.)
Bruno gifte sig sent i livet. Han var över 180 år gammal då han förmäldes med Lisa, född 1947. Vid tiden för vårt samtal var Lisa inte hemma utan på besök hos Mc, som paret uttryckt sin önskan att få adoptera efter att jag berättat om dennes själs obotliga ensamhet. Jag försökte vara rolig och sade att Mc (läs: mack) sannerligen vore ett lämpligt namn för ett bensinbarn!
Mitt skämt föll väl ut, ty Bruno log snett. Han skrattar sällan högt. Det högljudda flabbandet är sällsynt hos personer över 130 år, det finns det statistik på. Jag har sett den i National Geographic men kan i skrivande stund inte dra mig till minnes vilket nummer av tidskriften det gällde.
Bruno och Lisa har två dubbelgångare, som drivit en station i Sagu. Dessa är dock något yngre.
Vi önskar Bruno (och varför inte även Lisa?) god hälsa och många, många friska år i framtiden. Bruno har en liten ledbandsförslitning i högra axeln, förorsakad av den spak han drar i för att nollställa räkneverket. Han försöker numera växelvis nyttja båda armarna. Personlig betjäning är hans nyckelord.
Kung Gustav III tankade aldrig på Brunos station men av Gustav IV Adolf har han ett livligt minne. Den lille hade just tilldelats serafimerorden och ville mot denna byta till sig ett grodyngel av Bruno.
Bruno avböjde. ”Det har jag aldrig ångrat”, säger han, ”för vad skulle jag med en orden till? Det slutade med att jag ändå fick den då Gusse brådstörtat måste lämna landet och så hade jag både orden och yngel.”
– Men grodskötsel är tidskrävande och jag har aldrig intresserat mig för amfibier, säger Fjalar, även om Mark Twain vid sidan av Sully (eg. René-François-Armand) Prudhomme är min favoritförfattare.
Vi är benägna att ge honom rätt. Sin orden förvarar han i ett bakrum men av naturliga skäl vill jag inte avslöja i vilken bordslåda.
Det händer att han har oärliga kunder som försöker stjäla både bensin och annat de kan komma över.