Det ringde på min sällsynta dörr och det var en pratkvarn som kom på besök. Ringningar är obehagliga – det kan vara polisen! – och först var jag inte hemma men sedan öppnade jag i alla fall genom titthålet och han är ännu äldre än jag och han orerade ”en liten stund” på väg till nästa offer. (Huru långa månde icke hans medelstora och stora stunder vara!)
Som alla pratar om min tystlåtenhet blir våra samtal mycket osymmetriska. Jag sade ingenting. Jag lät min imaginära sångmö Miranda föra ordet i mitt ställe.
Miranda berättade om sin semester. Hon har en syster i Lovisa och denna syster är hästtokig. I unga år åkte jag ibland med L. (se 1475 den 22 juni) till ett stall som finns mellan Lovisa och Lojo, fast inte hela vägen. Det var en hyrhäst, inte en ”sköthäst” (så kallas skötselutnyttjade unga flickors djur av stallägarna). Vi kan kalla den Mimmi.
Det fanns två gamla hästar där. De drog kärror med mjölkprodukter till marknaden och ibland hela vägen till staden och andelsmejeriet. Kärrans hjul var pneumatiska, de kom från en gammal Ford. Den andra hette inte Musse.
När vi skulle bärga vårt hö, stracklade Mimmi med lasset och hur det var stalp det. Kuskan var också ovan, hon hette min storasyster. Efter att vi alla dragit våra strån till stacken, snesades de ånyo.
Och det var allt. Den egentliga säsongen för höbärgningen har ju inte kommit än, försvarar sig Miranda. Pratkvarnen berättade att han odlar både tomater och rabarber.
Till sist gick han ändå. Det var första gången jag sett Miranda trött och det vill inte säga litet när det ändå är fråga om en imaginär sångmö.