Mc äger ett hotell i Sydtyrolen men det ger just ingen avkastning.
Därför är han oftast utan pengar när jag besöker honom i Skavaböle, vald till Årets tristaste förort från 1973 ända till 1994, då man drog sig ur tävlingen. Han har ärvt sin bostad av en mormor som dog i förtid. Andra nära släktingar har han inte och vill inte heller ha det.
Detta som en liten bakgrund till hans författarskap, som tog sin början med gårdagen (1469 B). Jag bad honom nu om det svåraste: fri vers. (Då köper jag ett wienerbröd åt honom från Alepa.)
Han kliade sig i huvudet, fick stickor i fingrarna och skrev:
VALSE TRISTE (jag valde rubriken)
vem är han som vet
rätt uppskatta ett wienerbröd
från Alepa?
vem, ja vem blir varse
betong och spruckna rutor
som poesins rätta hem?
bakgårdens slätstrukna koral
där grannar och arga hundar
läser sina liv i snömodd?
Vem?
dörren till förrådet står öppen
med uppbrutet lås
disponenten sjunger lågmält i skymningen
alla fyllbultars lystringssång –
och bakom staketet slocknar
fyra ljus.
Jonej, sade jag. Mycket bra. På något sätt låter den så underligt bekant… men det förstås, alla mästerverk måste ju ha någonting gemensamt. Något – outtalbart.
– Så är det, sade Mc, det är så.
Jag köpte ett wienerbröd åt mig också. Jag vet ju inte om jag längre är vid liv på utgivningsdagen. Och Alepa stänger kl. 21, så jag hade gott om tid.