«

»

jun 24

Möten, virus och mänskor, del 1477

EFTERORD till 1473 A-L (den 20 juni)

Efter jag i de föregående tolf redogörelserna för min bildningsresa afslutningsvis nämnde Lindström, vill jag som hastigast berätta hurudan hans lefnad nu för tiden är. Han hittade på Facebook en anförvant i Scottland och har ackorderat sig in i denna sin slägtinges hus, der han mår rätt väl och får alltid sitta vid deras eget bord, om de ej ha så mycket främmande, att han ej får rum der, ty han får lof att vara hemmastadd. Hans tid användes mestadels att hålla sin värd, som är något melankolisk, vid godt lynne och blåsa valdthorn.

Vidare önskar jag äfven förtälja om den lilla svarta qvinnan som åstundade att dränka sig. Lindström föreslog henne att skrifva sin egen lefnadsteckning ”i stället för att i otid dratta i plurret”. Detta förslag blef så mycket bättre upptaget, som vi voro trötta och ej hade lust att slösa bort tiden med onödiga komplimanger; och alla voro ganska nöjda dermed, undantagandes Prisse, som hälst ville befinna sig i sin inhägnad på grund af ett anfall af den migraine som ofta drabbar honom vid annalkande tordön.

Icke desto mindre blef således den lilla, svarta qvinnan häraf oändligt munter och upptog förslaget synnerligen väl. Det är derför att förutskicka, att vi rätt snart få läsa dessa minnesteckningar i utdrag äfven på dessa digitala blad. Innan Lindström stängde och riglade dörren till vedboden inför sin förestående affärd, blef han af henne utlofvad en handskrifven afskrift per postdiligens. Lindström uppgav ock härför sin nevös i Wakefield adress.

Vi drucko vårt kaffe och efter sin plägsed lät Ängeln därefter taga på sig en ny drägt, för att åter en gång hafva nöjet att åbäkas i de lopptorgs-kläder hon införskaffat. Den idyll jag tecknade och med vilken min framställning afslutades, är sålunda med de verkliga förhållandena öfverensstämmande.

Naturligtvis har jag, som skrifver detta, numera på denna sidan grafven ingenting att önska; alla mina bekymmer voro öfver och min fägnad var obeskriflig.

SLUT.