I kinesiska elitskolor har det redan länge varit rutin att eleverna betalar sin måltid digitalt-elektroniskt genom att vända sina sneda ögon mot en läsare när de returnerar sina brickor. Den känner igen dem och debiterar automatiskt deras konton.
Jag har länge kältat om en liknande service på cafét där jag bor och i morgon tas den i bruk. Den gäller tillsvidare endast kaffekunder.
Förutom de kinesiska finesserna har Egon lagt till en del nya. Detektorn noterar tidpunkten för besöket och på morgonen serverar automaten i allmänhet ett starkare kaffe. Trötthet kan också avläsas i anletsdragen – extrem utmattning hos kunden gör att kaffet får en mycket liten andel vatten.
Inte bara trötthet utan också en del andra kroppsliga symptom avspeglas i ansiktet, själens spegel. Butterhet kräver mera grädde. Fula kvinnliga kunder ges mera socker (jag finner det här nästan diskriminerande men Egon bryr sig inte om mina invändningar). I ögonen avspeglad själsfrånvaro resulterar i att kunden serveras två megamuggar i st.f. den ordinära.
Om kunden befinns extremt frånvarande en fredag kväll debiteras två koppar och tilltugg därtill. (Det är ett skurkstreck som Egon absolut inte borde tillåta sig men det renderar honom nästan aldrig reklamationer.)
Många finesser väntar ännu på förverkligande. Egon läser in medlemsförteckningar i olika organisationer samt några andra parametrar (ålder, kön m.fl.) för att kunna göra distinktionen mellan havremjölk och vanlig mjölk eller grädde. Det fungerar ännu inte helt prickfritt, bl.a. därför att gamla Nyberg pga. nedsatt syn alltid hällt havremjölk i sin kopp.
Automatiseringen måste ju basera sig på kundernas preferenser. Cafét där jag bor ställer mänskan i främsta rummet framom maskinen.