TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER IV/XII
Jag sov dåligt. De har ju allehanda mysgropar och mjukleksaker för barnen i biblioteket men jag hittade ingen lämplig sovställning. När jag äntligen fick sömn, väcktes jag snart av att det ljusnade ute – det är ju årets ljusaste tid.
Nu går jag bort sa lille Per,
nu går jag bort dit stigen bär.
Jag återfann den gamla versberättelsen i hyllan Verser På Svenska. När jag var liten, fick jag ”Min lilla skattkammare” av min faster.
Att söka slottet Silvertopp
och få prinsessan Rosenkn…
Då kom hon. Hon öppnade dörren, såg mig genast och sade: ”Är det du!”
Det tog en stund innan jag kände igen henne. Ängeln! Ängeln med lopptorget! Jag har skrivit om henne tidigare. Hon hjälpte mig med biljetten i våras.
Situationen var ändå pinsam. En gammal mänska som övernattar i ett bibliotek. Olovandes. Det var svårt för mig att hitta den rätta otvungna samtalstonen. Även om jag hade fått sitta kvar och vila mig en stund, sade jag att jag måste gå. Jag har föresatt mig att aldrig, aldrig vika från sanningen såväl i vardagen som i mina berättelser, om det inte finns absolut tvingande skäl, men nu erkänner jag att jag kom med en nödlögn.
Jag sade att jag har en 96-årig faster på bäddavdelningen i Kyrkslätt och att jag lovat besöka henne om femton minuter:
Jag tror att hon mig bannar
om här jag längre stannar.
Jag hittade rätt dörr och gick ut.