Det händer att man berättar och skriver om något alldeles alldagligt när bloggen plötsligt övermannas av det oförutsedda. Detta var vad som skedde på stranden, senare samma dag.
När mannen med fågeln och frun gick sin väg, sade mannen: ”Det är högt vattenstånd idag!”
Jag satt vid ett bord ovanför sjön men när jag tittade nedåt såg jag att vattnet stod högre än vanligt. Det är ingen stor sjö och det blåste inte.
– Det är det verkligen, sade jag och återgick till boken. Vi ses i morgon!
Boken fick jag en gång av min son, den heter Oväder och den skildrar den tilltagande miljöförstöringen. Jag läste den till slut, sedan lade jag den ifrån mig och gick ner till stranden. Nu stod vattnet redan i jämnhöjd med bryggan.
Två män stod och talade om saken, de visade ibland med handen ut mot sjön. En ilsken tant hade brett ut sin filt alldeles vid stranden, nu samlade hon ihop sina pinaler och flyttade högre upp på branten. Det var som om hon uppfattade högvattnet som en personlig förolämpning.
Men när vattnet sökte sig allt högre, när det småningom täckte båda bryggorna och långsamt kröp högre upp, började mänskorna ge sig av. Det kändes också kyligare nu, fastän solen fortfarande sken från en klar himmel.
Bara en halv timme senare var stranden nästan folktom. Några barn lekte vid stranden. Ett gäng ungdomar stod med sina mopeder uppe vid parkeringsplatsen och de såg också ner mot sjön en stund. Sedan rusade de motorerna och åkte iväg.
Vattnet hade redan klättrat halvvägs uppför branten när den förnärmade tanten kom tillbaka. Det var hennes plastanka som flöt ett stycke längre ut. Ett ögonblick såg hon nästan rådvill ut men så simmade hon beslutsamt ut efter den.
– Det har du inte med att göra, sade hennes blick när hon klev in i en liten röd Volkswagen och for.
På parkeringsplatsen stod nu bara en husbil längre bort. Den hade utländska registerskyltar, ”DE” tyckte jag det stod. Där var en familj på fyra personer och de verkade inte ha noterat något särskilt.
När vattnet nådde parkeringsplatsen och sakta bredde ut sig över den, tog också de in sina saker. En kvart timme senare åkte de och jag var ensam.
Vattnet steg inte snabbt men oavlåtligt och i en jämn takt. Det nådde landsvägen. Det tvingade bilarna att köra allt saktare och en gammal bil – en veteranbil? – fick motorstopp och stannade.
Vattnet steg alltjämt. Två små båtar från villorna vid stranden flöt omkring, de hade slitit förtöjningarna. Jag äntrade en av dem.
Under kvällen förvandlades hela landskapet till en enda stor sjö. Några talltoppar var det sista som syntes av den fasta vegetationen men kvistar och löv flöt omkring bland annat bråte. Inga bilar syntes längre till, ingen kunde ta sig fram här. En helikopter syntes långt borta.
Jag skall göra en lång historia kort: till slut låg allt under vatten så långt man såg. Och det steg fortfarande!
När jag avbröt mitt bloggskrivande, visste jag inte hur jag skulle datera detta avsnitt. Dagens datum eller någon gång långt, långt in i framtiden? Kanske var jag helt ensam nu och då skulle det ju inte finnas någon kvar som kunde läsa den. Å andra sidan är det väl rätt likgiltigt då.
Men vid midnatt – klockan var fem före tolv då jag märkte det – började vattnet sakta sjunka undan igen.