TOLV HOPKLISTRADE BERÄTTELSER II/XII
Något mål för min vandring hade jag inte. Utanför R-kiosken fanns en bekväm stol. Jag satt länge där och tittade på mänskorna i detta främmande samhälle, kanske en och en halv timme eller mera. Men det blev kväll, det kom en lätt regnskur och försäljarna dukade av sina bord. Festligheterna drog sig mot andra sidan av järnvägen, jag gick åt det motsatta hållet.
Där fanns en vit träbro över ån. Och om jag någonsin haft en déjà vu-upplevelse, var det nu! Mitt på bron stod en kvinna lutad mot räcket. Hon såg ner mot vattnet och jag visste med ens vad som höll på att ske. Var hade jag upplevt detta förr? När hade jag sett det?
Jag kunde inte minnas. Men när jag passerat henne och gått in i skogen, hörde jag bakom mig det gälla skri jag väntat på, följt av plaskandet – och när jag vände mig om, syntes hon inte längre till.
Allt var tyst. Jag tittade mig omkring. Inga mänskor i närheten. På bron låg hennes svarta handväska. Jag såg inte mot vattnet. Jag öppnade väskan och där låg en liten vit pocketbok.
Författaren var Albert Camus. Nu kom minnet tillbaka! Det var ju han som beskrivit händelsen och när jag läste boken, hade jag föreställt mig just denna scen in i minsta detalj!
Lättad tog jag kvinnans plånbok, fann några små sedlar och tog dem. Nu kunde jag fortsätta med tåg eller buss. Och jag visste ju att jag inte skulle åka fast, bara jag under några dagar lät bli att ta del av nyheter på radio eller i tidningar.
Omkring mig var allt helt tyst. Jag vände om och gick mot hållplatsen.