Problemet med Zacharias är hans utseende.
Inte för att han själv fäster sig så mycket vid det – sitt utseende som sådant, nämligen. Men han är en ivrig fotbollssupporter.
Det är ansiktet. Det är huvudformen.
Zacharias har skarpskurna drag. Han har en hög, närmast spetsig panna och en spetsig, framträdande haka. Hans kindknotor står också rakt ut och han har stora öron som liknar en vargs.
Hans kantiga utseende gör att han framifrån är till förväxling lik en davidsstjärna. Och eftersom det inte är tillåtet att flagga med ”politiska” symboler på större matcher, kommer han helt enkelt in på de matcher han vill se. Även om det är en godvillig funktionär som fäller avgörandet, kommer han inte förbi kamerorna. Lamporna blinkar upprört rött så fort hans ansikte kommer i blickfånget! Funktionären måste avvisa honom. Det är ju fråga om en bestämmelse som gäller allas vår trygghet.
Bara små matcher i byaserien får han uppleva.
Att bevista en fotbollsmatch på nätet, att se den i TV eller på en datorskärm, det är naturligtvis inte detsamma som att vara på plats när den spelas. Den som upplevt stämningen vid ett lokalderby i Sydösterbotten, vet vad jag talar om. Den som inte gjort det, torde också veta.
Zacharias vägrar att låta sig opereras för erhållande av ett rundare ansiktsuttryck. Det internationella fotbollsförbundet har behandlat hans ärende i ett utskott – åtminstone påstår man det – och man finner saken angelägen och viktig men kan inte annat än beklaga. Och det finns så många andra ting, viktigare ting, sådana som gäller större mängder fans, som går före.
Om du ser Zacharias, vinka vänligt! Du misstar dig inte på hans ansikte när du ser det. Ofta sitter han på cafét där jag bor, försjunken i något filosofiskt verk av Rosenzweig eller någon annan av existentialisterna.
– Du, brukar han säga, får jag bjuda dig på en kopp kaffe?
Jag brukar tacka ja och göra honom sällskap. Kaffe är inte fotboll men det är ändå någonting som lindrar ensamheten och isoleringen.