– ALLA poeter har en sångmö, förklarade jag för Mc. Det är en imaginär varelse som följer oss tätt i spåren. Min heter Miranda men hon är på semester fyra veckor i juni. Inkeri vikarierar henne. Ingendera finns på ”riktigt”, som verkligheten ibland kallas. Utom Inkeri men det är fyra år sedan jag såg henne senast. (Jag skall söka upp henne snart. Ifall hon bor kvar.)
– Jaha, sade Mc. Varför det då?
– Jo, sade jag, de ger oss inspiration. Om man nu skriver ett stycke prosa och klipper texten i lagom långa bitar, inte blir det poesi för det. Poesi är något annat.
– Vad heter min sångmö? undrade Mc.
– Det får du själv avgöra, sade jag.
– Hon får heta Svetlana.
– Det är för genomskinligt! Dels vet jag vem hon är, dels har jag använt en med samma namn som också bor här. Sveta är nog bra, på sitt sätt, men nu skall det vara en fantasiprodukt!
Mc tänkte. Han stannade för ’Elma’. Han ville börja med något rimmat, för det är så mycket enklare än fri vers. På cafét där jag bor var det naturligt att föreslå något om kaffe. Och låt sedan Elma komma in i handlingen! sade jag. Gärna litet överraskande, mystiskt, hänförande…
Han tog tid på sig men sedan blev det tre fyrradingar:
Hur kan jag förstå det som skedde?
Det var stället där Nitram tycks bo –
jag köpte en kaffe med grädde
och satt där och drack den i ro.
På mänskor omkring mig jag glodde –
det var inget särskilt med dem.
Det är i vart fall vad jag trodde
tills ELMA kom kvart före fem.
Mitt kaffe jag glömde att dricka,
förstrött i min bulle jag bet.
När ELMA till slut tog sin bricka
och gick, var jag bliven poet!
Rytmen är litet haltande och ordvalet inte helt lyckat, men det är Mcs första dikt och det är en bra början.