Idag är det den sextonde. Det kommer också andra datum. Den tjugonde, till exempel. Nyligen var det den åttonde. Eller man kunde ta något i december, eller mars. Det finns trehundrasextiofem olika att välja mellan under vanliga år.
Lika gott att vandra vidare. Man kommer till Haga, till Södra eller Norra Haga. Ingen vingad fjäril syns men många bekanta bor här, bekanta som jag aldrig besökt. Ett litet torg. Han som bor DÄR måste vara kring 75 år gammal nu. Han som bor DÄR har jag bara talat med i telefon. Hon som bor DÄR har jag inte sett på många år – var är hon månne nu? Vi växlade ju meddelanden rätt flitigt innan hon for till Åbo.
Oförmedlat kommer ett hus som ser bekant ut. Det är ett församlingskansli. Vildvinet på väggen – det har inget vildvin – är inte förtorkat, väggarnas målning flagar inte, men på anslagstavlan finns numera bara finskspråkiga meddelanden.
Den svenska församlingen är borta. Bara borta. Försvunnen.
Och förr eller senare kommer man till Näshöjden. Där finns också höga hus och i ett av dem bodde vi på en hög våning. (Jag dröjer inte gärna vid henne som hatar.) Men på andra sidan vägen bodde en diakonissa jag då ännu inte kände. Och hon dog för några år sedan. Hon var svårt rörelsehindrad och jag fick skjutsa hem henne från en gemensam vän.
Vidare! Vidare!