Mitt i Gamlas finns en klunga med höghus. De har alla elva våningar.
På andra sidan vägen finns – ingenting. Det är bara några år sedan här fanns en matvaruaffär, den obligatoriska förortsrestaurangen och kanske något till. Men den längan är riven och nu bökar maskiner jorden bakom provisoriska stängsel.
Nere i parken berättade ett ungt par sin lidandes historia för mig den gången. Men de var berusade och jag vet inte om de talade sanning.
Går man åt andra hållet i stället, kommer man till Kaari. Det är ett stort köpcentrum. Jag vet när jag var där senast, på dagen. Åtminstone kan jag ta reda på det. Det var nämligen den sista dagen innan cafét stängdes.
Jag kommer alltid i tid. Därför satt jag redan där när Hon kom. Vi talade rätt länge. Vi samtalade om teologi och hon har åsikter som skiljer sig från mina. Därför blev vi goda vänner.
Sedan träffades vi en gång till. Det är alltså några år sedan och jag vill gärna se henne igen. Kanske får jag det, kanske inte. Jag vet faktiskt om en plats inte långt härifrån som hon brukar besöka. Om min längtan blir mig övermäktig, åker jag väl dit.
På Kaari, den gången eller samma år, inträffade det underbara att jag sedan såg inte mindre än två bekanta mänskor, var för sig. Sådant händer sällan i Den stora staden.
Inte heller dem har jag mött igen.
Kanske gör jag det, kanske inte.