Han är en sådan där som vandrar omkring i staden och talar med folk. Vänligt. Kanske litet skrytsamt.
Nu satt vi utanför cafét där jag bor och han berättade om sin ungdom.
– Du, sade han, har väl varit en riktig kvinnokarl?
– Nej, sade jag definitivt avvärjande. Det har jag inte. Det är alltid en enda som gäller.
– Ja… sade han dröjande. Det är väl så det skall vara…
* * *
Nästa gång vi träffades (utanför cafét där jag bor) berättade han om sin ungdom.
– Jag har förstått, sade han glömskt, att du också…
– NEJ! sade jag. Aldrig. Man kan inte.
Han funderade en stund. En lång stund. Märkligt nog instämde han sedan.
– Ja, medgav han. Inte är det ju egentligen flera än en som… innerst… innerst, innerst inne…
Sedan blev han tyst. Han satt tyst längre än vanligt. Innan han vandrade vidare från cafét där jag bor.