Högst uppe på berget bor en eremit.
Det är inget högt berg och eremiten är ganska sällskaplig av sig. Han tar gärna emot besök.
Jag tror inte att han har flera eller färre gäster än folk i allmänhet har men sitt eremitskap tar han på allvar. Grekiskans ἐρῆμος, erämos, betyder ”ensam” och det är just vad han alltid vill vara.
Vid det tillfälle jag nämnde – elmselden som utbröt i det röda håret – betraktade han allting på behörigt avstånd. Hans solstol stod kanske tio meter längre bort och bara under själva släckningsarbetet deltog han i våra aktiviteter.
Sedan drog han sig tillbaka igen. Dessutom var det hett och han föredrog skugga. Bodil skriver också (hon är en av dem i min inre bokhylla) dikter och hon har gett ut en samling sådana samt tänkespråk på eget förlag. Följande dikter inspirerades av hennes diskussion med eremiten efter branden och de koncipierades under hennes vandring hem:
I.
Ensamheten är en dyrbar gåva
– alla har inte råd med den.
II.
Jag begär inte för mycket av livet, jag kräver ingenting.
Bara frid.
Kanske lånade jag dem, alla mina vänner, för en flyktig stund
men jag returnerade dem också punktligt.
Därför är jag inte skyldig någon något.
III.
Flugan är den ensamma kons bästa vän.
Så ivrigt den viftar med svansen
när den får besök!
– – –
(Dikterna citeras här med benäget tillstånd.)