Från föregående inlägg är det inte långt till Södra Kårböle. Man har satt upp bullerstaket längs Ring I och bakom dem finns ett område med gamla trähus. I ett av dem bor, eller bodde, en släktforskare.
Något slags ingenjör hade han varit och han ritade halvcirklar där urfar och urmor präntats i mitten. Sedan ledde strålar utåt som delade in halvcirkeln i sektorer. Började man från mitten och gick utåt, kunde man därefter finna sitt eget namn rätt långt ute i periferin.
Det var naturligtvis det som var meningen men det var ju ändå märkligt. Tänk, att vi har förfäder! Tänk att vi blir förfäder med tiden.
Det är möjligt att släktforskaren är död nu, för han var gammal redan då. Inte heller minns jag vilket hus som var hans. Då, det var när det hölls ett släktmöte i Kottby.
De som infann sig där, var alla på ett eller annat sätt släktingar till mig eller ingifta. Jag har glömt dem alla, varenda en, av dem som ännu lever.
Men det kommer alltid nya ingenjörer, nya hus, där gamla män – ingenjörer eller andra – ritar nya halvcirklar. Nya barn förundrar sig: ja, där står faktiskt mitt namn och mitt födelsedatum allra ytterst! Korrekt präntat.
(Vi bryter här. Detta är ju inte det minsta intressant och jag vill vandra vidare. Och nuförtiden vill läsare ha spänning, fart och fläkt. Här kan jag sitta och skriva och skriva och vad mening är det med det, om ingen läser?)