Litet förbittrad tog jag del av rapporteringen från EM i friidrott.
Jag blev nämligen i ungdomen orättvist fråntagen världsrekordet i spjutkastning och det var gubben Henrikssons fel. Min notering, över 140 meter, skulle ha utklassat alla pitkämäkiär och helandrar.
Och med mitt näst bästa resultat är inte mycket bevänt. Men jag hade ett spjut och brukade roa mig med att kasta på gården. När det sedan var klubbmästerskap i Hangö, ställde jag upp. Jag borde egentligen ha kastat med ett juniorspjut men då sådana inte fanns tillgängliga, tog jag herrspjutet. Inte heller fanns det någon annan deltagare i min klass – det var i slutet av september, det var kallt och blåsigt, och Hangömästerskapen är ingen stor begivenhet.
Trots kylan hördes åskmuller och just när jag kastade mitt tredje kast kom en stormvind farande. Den rev och slet i den tomma åskådarläktaren och funktionärernas papper skingrades. I den ena ändan av planen fanns en hög med löv och kvistar – de spreds ut. En tromb lyfte spjutet och förde det ut över sportplanens staket.
Vi sprang efter. Henriksson var rasande! Han hötte med näven och skrek att spjutet åstadkommit en stor buckla i hans Toyota (en gammal och medfaren modell). Han smällde fast grinden till sin tomt och hotade med polis (hans svåger är kommissarie Örn, nämnd i ett tidigare inlägg).
Summa summarum: mitt världsrekordkast blev aldrig uppmätt.
En liten notis i Hangötidningen var allt och mitt nästbästa kast var sedan inget att hurra för.
(Klentrogna läsare kan ringa upp Örn!)