Förutom Beatrice, Bodil och jag själv fanns där också en skäggig man i gruppen. Hans namn nämner jag inte därför att jag inte vet vad han egentligen heter. Han har nog presenterat sig många gånger och de andra har naturligtvis kallat honom vid namn vid olika tillfällen – men detta namn har i sig något undanglidande, något flyktigt som gör att det försvinner i samma stund som man hör det.
Jag tar därför på måfå ett namn ur sångbokens register över författare och tonsättare och kallar honom så: Gustav. Namnet passar honom inte men det torde sakna betydelse i detta sammanhang.
(Gustav) skidade ofta i sin ungdom, då han bodde längre norrut. Nuförtiden har han sällan tillfälle till det.
Det var vid en sådan skidfärd på Päijänne som han såg en älg. Älgar är det många som sett och det är inte därför jag återger Gustavs berättelse här. Nej, Gustav är också aforistiker och av älgen fick han denna tanke:
Älg, jag behöver dig till en dikt!
Inom debutsamlingens pärmar
skall jag bevara denna syn som ett dyrbart minne.
Om du och jag inte hade mötts
här på Päijänne –
vem följde då dina klövars spår i snön?