Beatrice bor i ett höghus invid. Det har en skamfilad fasad men gården är väl hållen med planteringar och prydnader. När vi vände hem efter branden, lovade hon köra mig till metrostationen i Bemböle.
Längst ner såg jag ett upplyst fönster med fråndragna gardiner. I en bred och till synes mycket dyrbar soffa satt en uppseendeväckande vacker kvinna bakåtlutad med en bärbar dator. Hon betraktade glädjestrålande skärmen. Bredvid henne satt en ung man som lyckligt såg ömsevis på kvinnan och datorns skärm. Två små barn, en pojke och en flicka, klättrade omkring i deras närhet och jag såg snarare än hörde att de utstötte små förtjusta rop.
– De har tecknat en försäkring med 15 % lägre premier, förklarade Beatrice. De får också andra förmåner.
Men när vi fortsatte ner mot parkeringen mötte oss en folkskara i djup sorg. Jag kom att tänka på ett begravningsfölje jag stötte på en gång på en cykeltur i inlandet. Sorgen var djup och äkta. Jag följer inte med dagsnyheter – var det någon större olycka som inträffat här?
Människorna vek undan med nedböjda huvuden när vi mötte dem. I en klunga stod tre tysta, svartklädda medelålders män. Beatrice frågade. Två av männen visade henne något på mobiltelefonernas skärm.
Hon berättade för mig att de visat henne fotografier av någon prinsessa eller drottning i något europeiskt kungahus, jag minns inte längre vilket. De tyckte att hon såg trött eller sjuk ut – någon gick så långt, att han misstänkte att bilden kunde vara manipulerad. Var hon – var hon kanske verkligt illa däran…?
Vi kom till bilen. Men när Beatrice startat var vägen spärrad av ett följe rasande människor. Jag har aldrig förr mött en folkhop försatt i sådant raseri. På gamla bilder tycker jag mig ha kunnat spåra en likartad stämning. Några bar plakat och banderoller med finska kraftord och uttryck ur idrottsslang som jag inte kunde tyda och ge sammanhang.
Beatrice kände till orsaken. Det var det finländska ishockeylandslagets tränare som i direkt TV-referat uttryckt sig lätt ironiskt eller nedsättande om en tidigare stjärnspelare. Det hade hon sett på en kvällstidnings löpsedel. Nu krävde nätfolket hans avgång!
Man kastade ilskna blickar på oss och vek inte undan. Beatrice kände ju trakten och vi tog en annan väg till metrostationen. Ett tåg var just på ingång då vi kom fram. Där vällde ut flera demonstranter. Kupén blev tom, jag satte mig vid fönstret och tittade ut.
Beatrice syntes inte längre till.