En alldeles särskild plats i mitt hjärtas bokhylla har de förhoppningsfulla skribentskor som publicerat sig på eget förlag och skänkt mig sina alster. Med dedikation!
En av dem vill jag citera.
Hon är från Ingermanland och hon heter inte Inger, för just ingen i Ingermanland heter Inger men däremot är Inkeri ett vanligt namn där, i Ingermanland.
Och hennes efternamn? Jovisst, hon har ett sådant. De tre översättningarna är mina:
Eko, svara mig, var är min kära?
Vind, viska du till mig var han finns.
Fåglar, berätta det för mig,
ni träd, susa.
Insjöns gungande vågor:
ropa!
Ekot tiger, vinden är borta.
Fåglarna fröjdas tillsammans.
Träden är tysta.
Bara sjön vilar stilla på sin plats.
* * *
En gång blev jag kär
i en man som jag aldrig sett.
Jag fick den jag ville
– till slut.
* * *
Jag ville bli stor.
Jag blev stor.
Bara för att finna:
bättre vore
att bli liten igen.
* * *
Är nu Inkeris dikter stor poesi?
Ja, det är de. Men det begriper inte småskurna själar.