En dag i slutet av maj var det osedvanligt hett.
Vi har en grupp som brukar samlas till bibelstudium. Denna dag var vi bara fyra – några som bodde längre borta hade meddelat att den intensiva hettan gjorde att de stannade hemma. Platsen där vi samlades var en liten bergsklack i en tallskogsdunge mellan höghus. Över norra Esbo såg vi blåsvarta moln torna upp sig men åskan dröjde ännu.
En av deltagarna – förutom henne och jag själv ett äkta par från Grankulla – är intensivt rödhårig. Det är sällan man ser sådant, från min skoltid minns jag tvillingarna Åke och Ole. Men deras färg var inte alls lika stark.
I samma stund som det första braket hördes, såg jag hur hennes hår reste sig. Hon tog sig förvånat åt huvudet. Det var som om alla strån hon hade reste sig som av ett gemensamt beslut, ett efter ett, tills hela frisyren stod på ända. Hon har kortklippt, ganska tunt hår och till slut stod det rakt uppåt.
Vi andra såg förvånat hur gnistor började bildas i håret. Jag förstod vad det var fråga om: Sankt Elmseld! Det är ett elektriskt fenomen där små lågor visar sig exempelvis på toppen av kyrkspiror eller på skeppsmaster till havs. Kolumbus berättar att han och hans män iakttog sådana på sitt skepp under oväder mitt på Atlanten.
Men nu var inte tid för sådana reflexioner. St. Elmseld kan visa att ett livsfarligt blixtnedslag är nära förestående. ”Ner med dig!” ropade jag till Beatrice, ”ner med dig!” Det tog en stund för henne att inse faran men sedan lade hon sig raklång på berghällen. Håret fortsatte att spraka. ”Vatten!” ropade jag. ”Finns här vatten?”
Inte för att jag visste om det hjälpte men det var naturligt att tänka att vatten skulle rå också på detta slag av eld.
Bodil hade tagit en litersflaska Coca-Cola med sig. Hon hällde snabbt allt över huvudet på Bea som nu kravlat närmare ett träd i tanken att det skulle avleda blixten.
Och det hjälpte! Åtminstone förvärrade det inte situationen för sprakandet upphörde, lågorna lade sig, och sakta, sakta sjönk hårstråna tillbaka.
I det samma slog blixten ned, inte väldigt nära, men inte heller långt borta. Skrällen följde genast. Där kom sammanlagt fyra blixtar inom några minuter. Sedan följde regnet, först kom en hagelskur.
Bea var mycket tacksam. Men hon hade en invändning.
– Jag brukar aldrig köpa Coca-Cola med sötningsmedel, sade hon. Jag vill alltid ha äkta socker!
Det går dock inte att förneka att ifrågavarande läskedryck denna gång möjligen räddade hennes liv.