Dagen somnade.
Det var inte så konstigt, den hade varit både kvalmig och innehållslös. Och dagar snarkar ju inte.
Dagen hade en förunderlig dröm. Den befann sig i ett poetiskt landskap. Där fanns all den rekvisita man kunde önska sig i romantiskt avseende – vatten, hav, insjöar, tjärnar, bäckar. Berg, kullar, fjäll och småsten. Skog, djungel, snår – till och med ett litet bestånd av malvor.
Just när intrigen höll på att helt förlora sig i meningslöshet, kom flickan från Backafall släntrande. Hon klampade in i ett törnebuskage men den rosen som är hennes tecken och vård, åstadkom mirakulöst att hon inte gjorde sig illa i foten.
Medan hon balanserade vidare på en tilja, kom eftertruppen. Det var en man som företrädesvis tillbringade sina dagar med längtan vid en mila, det var en kvinna som satt på en sten och många, många andra.
Dagen kände dem inte alla.
Men hur ljuflig sömnen än är, vaknar vi alla någon gång. Förr eller senare.
Det var någon som ringde på dörren. Jag hade läst Runeberg en junikväll. Där fanns andra poeter också i antologin men om nordens skönhet var hans sång, hur glad dess himmel är, hur dagen glömmer, natten lång, att gå till vila där.
Ja, ja, vänta!