På flygfoton av staden ser man ett förfallet hus omgärdat av en stenmur.
Det var en man jag kände som byggde denna stenmur kring sitt hus, det var i slutet av förra seklet.
Arbetet fortskred långsamt, eftersom han också hade annat att göra och var engagerad på många olika håll. Men det brådskar aldrig med stenmurar. Såg han en vacker sten någonstans, tog han den med sig hem. En efter en fogades de till varandra, vinter följde på sommar, mossa och sol blekte muren eller gav den must och färg. Fåglar byggde bo i sprickorna, insekter och larver trivdes där.
Efter några år var muren redan manshög. Så en dag syntes mannen inte längre till. Han borde ha bevistat ett sammanträde i byggnadsnämnden men det hände ju ofta att han var frånvarande. De andra ledamöterna tänkte att han naturligtvis var upptagen av något annat förtroendeuppdrag. Sekreteraren satte ett ’-’ framför hans namn i protokollet och så var det inte mera med det.
Det tog därför några veckor innan man började bli orolig. Man letade på stadens gator och man frågade mannens vänner. Ingen visste något. Till sist larmade man polisen.
Polisen begav sig till mannens hus. De fann att muren var så hög att det inte gick att ta sig över den. Kommissarie Örn lånade tom. en liten köksstege men tvingades ge upp försöket. Därför koncentrerades efterspaningarna först till det närmaste grannskapet och så småningom utsträcktes letandet till hela staden.
Några formella förfrågningar gick också till grannkommunerna. Utan resultat. Och fastighetsskatt utgår inte för stängselomgärdade, bebyggda tomter i avsaknad av infart, därför hade det allmänna inget intresse i saken.
– Men tänk, sade en gosse på cafét där jag bor, om han befinner sig innanför muren? Om han helt enkelt murat in sig?
Jag minns att det inte var någon som lyssnade på den klipske gossen. De tänkte:
– Nej, så dum kan väl ingen vara!
Och åren gick, mannen var och förblev försvunnen. Bara jag vet var han finns.
Gossen må ha varit klipsk men denna gång misstog han sig. Albert tog en dag tåget till Helsingfors och sedan fortsatte han med buss till St. Petersburg – Leningrad hette staden då. Därifrån reste han vidare till Kamtjatkahalvön där han ännu befinner sig vid god hälsa trots framskriden ålder. Han bor på ett litet pensionat, jag tror det heter ”Druzjba” som betyder ”vänskap”. Vi håller kontakt med julkort och sporadiska brev.
Men varför, undrar läsaren, varför försvann han?
– ”Ja…”, skriver Albert tveksamt, ”jag tröttnade väl helt enkelt på alla stenar. Svetlana hälsar som vanligt, min k. hustru likaså!”
De ryska frimärkena skänker jag till missionen.