Jag har inte skrivit någon handledning i argumentationskonst.
Varför skulle jag det?
Men det innebär inte att jag inte tidvis skulle grubbla över några enkla frågeställningar gällande konsten att övertala och övertyga, som man brukar kalla det när man gör någon svarslös. Filosofer gillar exempel. Ponera alltså att vi har en trappuppgång i ett ordinärt höghus.
Trappan är full med poliser. De kliver upp och de kliver ned och stämningen är livad, närmast uppjagad. I centrum för deras intresse står en förvirrad tant. Verkligheten har förlorat kontakten med henne och det är faktiskt jag som slagit alarm.
– Hon, förklarar jag för ordningsmakten, är ett offer för grav förföljelsemani. Hon irrade nattetid hemlös på gatorna i huvudstaden efter att ha flytt från ett hotell, där hon trodde att personalen ville mörda henne. Hon kan inte längre ta vara på sig själv, hon kan inte resonera logiskt och sakligt.
Den förvirrade tanten kan sin juridik.
– Bevisa det! säger hon. Bevisa att de inte försökte göra det!
Det kan inte poliserna och inte heller jag. Poliserna går därför hem, tanten virrar vidare och jag påbörjar min allra första exempelsamling i argumentationskonst.
1. Vänd alltid varje argument mot den som framställer det!