Hit går en enda buss, det är nr 999, och ungefär var femtonde eller tjugonde minut passerar den mig i någondera riktningen. Jag sitter på hållplatsen och är mån om att med en nonchalant habitus ordlöst instruera chauffören att inte stanna. De flesta bussarna åker helt tomma.
Jag har ett annat ärende.
På andra sidan gatan höjer sig en grå fasad. Fönster står öppna i kvällshettan på munhöjd tätt intill gångbanan så att en elak en kan blåsa in tobaksrök, om en elak en vill. Men han blåser åt andra hållet, där han står en stund och låter sin hund göra det som hundar gör ibland, tätt intill huset.
Jag har ett annat ärende.
Få mänskor passerar. En ung man på cykel hälsar mig med ett överdrivet ”God afton!”. Ingen är bekant här men så demonstrativt artiga är tioåriga glopar ibland i sällskap när de inte har något att göra. Som glop var jag själv mindre tilltagsen men hade också funnit det roligt. En äldre glop är rejält berusad och han hälsar mig likaså: ”God fortsättning!” säger han och vinglar vidare.
Det var inte heller mitt ärende. Vad kan det vara?
Ingenting händer. Ingenting händer. Men jag skärper blicken och då! Där kommer en man som i vart fall inte är äldre än jag, han har shorts och tunna ben och detta kan bero på att han på den ena vaden har ett mycket stort, runt och rött, öppet sår. Därför haltar han lätt men han har redan passerat mig några gånger. (Lätt motion är nyttig för svåra diabetiker, det tror jag visst.)
Nu öppnar mannen sin mun. Han säger: ”Du har väntat länge på bussen.”
Och detta var säkert och äntligen mitt ärende! Jag svarar nämligen: ”Nej, jag väntar på tåget”.
Mannen ler verkligen smått smärtsamt.
Allt får ny gestalt.
Jag reser mig och går äntligen bort. Vilken uppgift förestår mig nu? Aldrig att jag det vet men jag är redo.