Men blev det då slut på allt hovskvallret? Pappa, berätta mera!
Nej, inte alls. Den oförvägne riddaren hade en väpnare, en ung pojke som en morgon syntes till stallet gå.
Där blev han varse en eldig springare som fått en black om bakfoten. Väpnaren synade hoven och befriade raskt sin fåle från det minst sagt hindersamma förfånget. Han sadlade ifrågavarande kuse och ekipaget lade sig i träning.
Inom kort – ty hästen var ingen vanlig häst utan förtrollad, den fattade genast galoppen och lade pegasen i botten – hade de vunnit allt som stod att vinna på travbanan… Vermo och Solvalla och allt vad de nu heter… ”banan som banan”, sade apan… och med prispengarna köpte väpnaren ett eget slott inte långt från Vikare.
Hästens öde blev tragiskt, ty den gick ner sig på isen och sjönk med man och allt, men väpnaren bytte namn till Karlsson och gick in i makaronbranschen. Genom flit och pga gynnsamma konjekturer blomstrade hans företag och när han omsider drog sig tillbaka för att njuta sitt otium cum dignitate jämte hälsosam föda i måttliga mängder, var han alltså ganska nöjd.